50

Jag tycker om att få komplimanger.

Det kanske inte är det mest revolutionerande avslöjandet, men så är det. Jag tycker också illa om att få komplimanger. Motsägelsefullt? Precis.

Så här är det. Jag är singel, något som borde uppfattats av de ca många inlägg jag gjort då jag gnällt och klagat på hur jag är singel men spanar in tjejer som jag sen inte får ihop något med. Att vara singel under så här lång tid, kopplad med hur litet intresse jag uppfattat från det motsatta könet, leder till jag blir aningen negativ och alltmer kritisk till mina fysiska och mentala aspekter.Då gör komplimanger sin entré.

"Du är så trevlig och skulle kunna få vem du vill."

"Du ser så fin ut i håret."

"Det där [ljudet som du gör] låter så mysigt."

Tre komplimanger jag fått av nära vänner. Tre komplimanger som värmer otroligt mycket när man hör dem och får en att känna sig speciell i världen.

Tre komplimanger som inte borde tänkas på under nattdalar, då man är så pessimistisk som bara går och tycker synd om sig själv. Om allt som sagts är sant så borde jag inte sitta själv och tycka synd om mig själv. Jag borde ha någon att sitta och mysa framför en film med. Någon som jag bara kan hålla om och känna att nu är allting bra och jag behöver inget mer.

Men så är det ju inte.

Och så kommer det inte heller bli.

I alla fall så länge som jag saknar något som kan liknas vid initiativ-förmåga.

...

Det var ju är muntert 50:e inlägg jag lyckades snickra ihop.

Vi höres vid nästa tråkiga tillfälle.