58

Daniel.

Ja?

Det är ditt fel.

Vad menar du?

Våldtäkt. Det är ditt fel.

Jaså. Varför då?

Du protesterar inte mot reklam som använder sig av sexualiserade kvinnor.

Jaha, och det här gör alltså att jag är skyldig till hur andra män, som antagligen är sinnesrubbade, förgriper sig på andra kvinnor.

Ja. Du är också skyldig till världens krig.

Jaså, det säger du. Får man fråga hur då?

Du protesterar inte mot våldsam media eller världsledare som startar krig.

Och det här gör mig skyldig till krig i länder som jag aldrig ens tänkt på tidigare?

Ja.

Jaha.. Är det något mer som jag bör veta om min skuld till?

Allt.

Va?

Du är skyldig till allt dålig i världen som en människa gör mot en annan människa.

Allt?

Allt.

För att jag inte säger mot?

För att du inte säger mot.

....

Daniel.

Vad?!

Allt är ditt fel.


Vi höres vid nästa tråkiga tillfälle.

57

Klockan är 04:43 Torsdagen den 18/7 2013 och jag är fortfarande vaken. Jag har inte gjort något för att försöka somna eller ens gått och lagt mig så det borde inte vara speciellt konstigt att jag fortfarande är vaken. För ungefär en och en halv till två timmar sedan gick min bror och la sig och jag blev den ende vakne i huset, och för kanske 45 minuter sedan så gick pappa upp vilket betyder att min titel inte längre gäller. Från det att min bror lägger sig till det att jag vaknar dagen därpå brukar jag vara själv. Då brukar det bara vara jag, datorn och dess program, och det jag kan hitta på Internet.

Sedan jag skrev den föregående meningen har jag letat i mitt eget bloggarkiv efter något som jag nu glömt, men jag upptäckte hur fruktansvärt deprimerande mina tidigare inlägg ser ut, i alla fall de som skrevs under första halvan av 2012. Det är väldigt sällan som jag tittar tillbaka i arkiven och faktiskt utnyttjar bloggens funktion som journal, men jag måste erkänna att det är lite kul och jag hoppas att jag gör det igen när det har gått kanske tio istället för ett år sedan det jag skrev.

När jag öppnade verktyget för att skriva ett nytt inlägg så var målet att skriva något halvt-filosofiskt om hur regler fungerar bara för att vi låter dem fungera och egentligen inte betyder något för den större existensen, men efter tre försök så hamnade jag här istället i den typen av blogg-post som blir när jag känner för att skriva av mig utan att ha något riktigt intressant att skriva om.

Senaste gången jag skrev så hade jag flyttat till Uppsala för att studera på Kandidatprogrammet i Klassiska Studier på universitetet, och sedan dess har jag hoppat av programmet, flyttat hem igen, blivit antagen till Kandidatprogrammet i Matematik, och börjat söka efter en ny bostad. Man kan säga att jag hoppas på bättre lycka den här gången.

Nu tänker jag gå och lägga mig och läsa.

Vi höres vid nästa tråkiga tillfälle.

56

Det här är bra.

55

Det här känns bra.
Jag har flyttat till ett inneboende Uppsala.
Jag har börjat plugga på universitet.
Jag har gått med i en nation.
Jag har skrivit dialog på rim.
Jag har framfört ett spex.
Jag har träffat nya människor.
Jag har fikat med en person.
Jag har slutat tänka på det gamla motivet.
Det här känns bra.

Vi höres vid nästa tråkiga tillfälle.

54

Under sommarlov och andra lediga tillfällen får jag möjligheten att tänka över saker och ting. Ibland leder det till någon bra idé som jag kan tillämpa i min vardag eller i ett rollspel som jag skriver på. I andra fall så kan det istället leda till dåligt humör och dysterhet allt eftersom jag förändrar min bild på hur jag själv, mina nära eller världen fungerar.

Jag har upptäckt att jag har en utlösare, en utlösare som utlöser en emotionell respons. Om jag tittar på vissa objekt eller bilder med ett visst motiv så fylls jag med en sorts glädje. Det är något fint och speciellt som jag tittar på och det får mig att må bra, så länge som jag fortsätter titta på objektet eller bilden. Detta glada och muntra humör kommer dock att allt eftersom bytas ut mot ett vemod, en känsla av ett absolut och fullkomligt slut. Det glada i motivet kommer från minna minnen, men det som har skett i mina minnen kommer jag inte uppleva med det här motivet. Det är slut, det finns inget mer och kommer aldrig att finnas.

Så vad gör man? Sitter man och fortsätter försöka klämma ur det sista glada ur de minnen som finns, eller går man ut i den stora okända världen och försöker finna sig ett nytt motiv? Det är en stor värld med många motiv, men kan något av de nå nivån som det gamla motivet hade? Det är stora frågor som alla egentligen har ett självklart svar. Ja, självklart ska man gå vidare med sitt liv. Självklart kommer något att kunna bli lika speciellt, även om det är på ett annat vis.

Men vill jag vet inte om jag vill lämna det gamla motivet bakom mig.

Det är ett väldigt fint motiv.

Vi höres vid nästa tråkiga tillfälle.

53

Han avbröt sig helt plötsligt när spelaren växlade låt. Hans mungipa drogs uppåt en aning och han reste sig med ett leende på läpparna.

   "Får man lov?" Sa han lite skämtsamt och räckte fram sin vänstra hand.

   Hon såg förvånat på honom. Hennes blick färdades från hans ansikte till den utsträckta handen och tillbaka till ansiktet. snart ändrades också hennes ansiktsuttryck till ett leende och hon tog hans hand.

   De tog sig runt bordet som stod framför soffan och ställde sig i rummets mitt. De var inte vana vid den här typen av umgänge och försökte lite småklumpigt komma in i takt, men till slut verkade de få kläm på dansen. De snurrade runt i rummet i hög fart. Deras fötter rörde sig snabbt i takt med musiken. De rörde sig allt närmre varandra och till slut omfamnade de varandra i en kram. De höll i hårt i varandra. Försiktigt drog de sig tillbaka för ett ögonblick och lätt sina blickar mötas. De lutade sig sakta åt varsitt håll och lät deras läppar mötas i en kyss.

   I bakgrunden tog Musettas Vals slut och nästa låt började.

Vi höres vid nästa tråkiga tillfälle.

52

Fem av veckans sju dagar åker jag buss tur och retur mellan hemmet och skolan. Nästan varje resa hem ter sig på samma sätt:

Bussen kommer till stationen och stannar med dörren precis framför mig. Jag tar ett steg tillbaka så att resenärer kan kliva av bussen innan vi andra kliver på, men istället så tas det nyligen bildade vakuumet upp av (oftast) tonåriga resenärer som trycker sig in i bussen förbi de som vill av. De som ska av går av och jag väntar nu på att de med rullator, rullstol eller barnvagn ska få gå på, men först ska ytterliggare resenärer trycka sig förbi kön och in i bussen. Efter att vagnar är inne så är endast jag och en handfull andra människor kvar utanför bussen. Jag går på och sätter mig vid en fönsterplats.

Nu kan antingen bussen ha ett överflöd av platser kvar eller så är det nästan fullt, i vilket fall berättelsen fortsätter som följer. Vi anländer till hållplatsen närmast gymnasiet där det väntar lika många som hälften av oss som redan sitter på bussen är. Alla tränger sig in på bussen och sittplatser intas undan för undan innan några till slut ger upp och ställer sig mitt i bussen. Platsen bredvid mig och möjligtvis en till är nu fortfarande tomma.

...

Och sen så har vi ju de gånger som alkoholister åker med, men eftersom jag inte känner för att sitta och skriva svordomar nu så tänker jag hoppa över att berätta i större detalj om hur de sitter och skriker, super och spiller öl i mitt-gången.

Vi höres vid nästa tråkiga tillfälle.