After the weaver was done with the realm of mortals two guardians were chosen to protect creation from the shadow. Sun would watch from the skies during the day while Moon would do the same at night. With the world finished the weaver was satisfied and left.
The mortals lived happily and peacefully for centuries. Tribes settled in villages that grew into towns and cities. All was well until one day when the small village Orsin was attacked by beasts from the depths of the forest. None survived the attack but two hunters, the spouses Arvic and Miram. Deeply distraught by the slaughter they had returned home to they cursed the Sun and Moon for not keeping watch and protecting the village. Whilst searching the remains for anything that could be salvaged they started hearing voices and whispers which they followed deeper into the forest, hoping to find other survivors. In the middle of the forest they found a formation of stones that seemed somehow unnatural, and from behind one of the stones a phantom appeared and spoke to them. The phantom had seen what had happened to the village, and promised the couple that it would help them avenge their friends and families if only they stayed by the stones for a couple of weeks and listened to what it had to teach them.
Arvic and Miram agreed and during the following weeks they listened to what the phantom had to say. They hunted animals for their intestines and bones, and brought everything they found back to the stones so that the phantom could lay them on the ground in a pattern. When their time with the phantom began to come to an end they were taught a ritual that would require all that they ha been taught before and the resources they had collected. They chanted deep within the forest and as their words reached up above the crowns of the trees reality started to change all around them. Before they realised what had happened it was already to late. They had become mere puppets to be used.
The shadow had found a way past the watchers.
The shadow had introduced magick to the world.
2014-01-23
2014-01-18
62
In the beginning there was only the raw energy of the Aether. The energy turned and twisted upon itself, causing sparks as it collided.
From the storms of the Aether came the weaver. The great being started wrestling the energies for control and began applying rules and laws to how they would be allowed to interact and take shape. From chaos the weaver created the world of mortals, weaving the energies of the Aether into its seas and mountains, forests and plains.
As the weaver did his great work a shadow watched from afar. The shadow became jealous of the weavers work and decided to destroy the creation before the laws were too numerous to break. But the weaver was ever vigilant and warded of the shadow for long enough to seal the creation from outside harm. The shadow was furious and fled out of sight far from the world that the weaver had created.
What once had been nothing but raw energy was now rules and law.
What once had been filled with chaos and turmoil was now at peace.
From the storms of the Aether came the weaver. The great being started wrestling the energies for control and began applying rules and laws to how they would be allowed to interact and take shape. From chaos the weaver created the world of mortals, weaving the energies of the Aether into its seas and mountains, forests and plains.
As the weaver did his great work a shadow watched from afar. The shadow became jealous of the weavers work and decided to destroy the creation before the laws were too numerous to break. But the weaver was ever vigilant and warded of the shadow for long enough to seal the creation from outside harm. The shadow was furious and fled out of sight far from the world that the weaver had created.
What once had been nothing but raw energy was now rules and law.
What once had been filled with chaos and turmoil was now at peace.
2014-01-10
61
Det finns många vi älskar, vars sällskap vi ofta saknar.
Kommer vi, när vi är färdiga här på Jorden, att sluta oss till dem i ljuset?
Kommer cirkeln vara obruten?
Väntar ett bättre liv där uppe?
I den lyckliga barndomen talade de ofta om kärlek.
De brukade peka till Sonen och nu är de hos Honom.
Kommer cirkeln vara obruten?
Väntar ett bättre liv där uppe?
Vi mins lovsångerna vi sjöng med vår barnaröst.
Är de våra favoriter, eller föredrar vi annan musik nu?
Kommer cirkeln vara obruten?
Väntar ett bättre liv där uppe?
Vi kan minnas glada samlingar kring brasornas eldar.
Den stora sorgen när de lämnade oss här nere.
Kommer cirkeln vara obruten?
Väntar ett bättre liv där uppe?
En i taget tömdes säten och de försvann.
Familjen är nu delad. Blir den åter hel någon dag?
Kommer cirkeln vara obruten?
Väntar ett bättre liv där uppe?
2014-01-07
60
A lonely man in a kingdom sits,
on the broken throne of history.
A King of Embers, the Lord of Ash,
his domain split straight in half.
The servants of his ancient foe,
has come at last to claim his throne.
on the broken throne of history.
A King of Embers, the Lord of Ash,
his domain split straight in half.
The servants of his ancient foe,
has come at last to claim his throne.
2013-12-05
59
The last
time I saw you was at the harbour. You stood there in the armour you
told me your grandfather has once bought years ago, and that had
since been passed down through the generations. How excited and sad
your son was at your imminent departure; His dad, a brave soldier of
the King's army, was going away to fight in the war.
All
around us the crowd cheered as the drums and trumpets played the
King's anthem. Families were seeing of their sons, husbands, and
fathers with the traditional ribbons of good fortune wrapped around
varying pieces of equipment.
Suddenly the crowd parted as the King rode upon his horse to the
ship, waving to His subjects with a calm smile on His face. His Royal
sign was emblazoned on the multitude of brightly coloured banners: an
athai-rune within a circle of arcane scripture. The sun's bright
light was caught in several pieces of His armour as His horse began
ascending the gangplank to the ship.
The
King dropped of his horse and took up position by the edge of the
ship and addressed the crowd. The kingdom was going to war with the
barbarians across the sea and their false god. Honours, gold and
glories were about to be won to those who fought bravely.
The
army started boarding the ships and I kissed you. You handed your son
your amulet “for when you got back”. He clenched it tightly to
his chest and promised to keep it safe for you. You smiled and kissed
me farewell one last time before you turned for the transport. And as
I saw you vanish onto the ship I felt a sharp pain within me as the
visions came once more.
The
kingdom was marching to war to fight the heathens.
The
kingdom was marching for the last time.
2013-10-25
58
Daniel.
Ja?
Det är ditt fel.
Vad menar du?
Våldtäkt. Det är ditt fel.
Jaså. Varför då?
Du protesterar inte mot reklam som använder sig av sexualiserade kvinnor.
Jaha, och det här gör alltså att jag är skyldig till hur andra män, som antagligen är sinnesrubbade, förgriper sig på andra kvinnor.
Ja. Du är också skyldig till världens krig.
Jaså, det säger du. Får man fråga hur då?
Du protesterar inte mot våldsam media eller världsledare som startar krig.
Och det här gör mig skyldig till krig i länder som jag aldrig ens tänkt på tidigare?
Ja.
Jaha.. Är det något mer som jag bör veta om min skuld till?
Allt.
Va?
Du är skyldig till allt dålig i världen som en människa gör mot en annan människa.
Allt?
Allt.
För att jag inte säger mot?
För att du inte säger mot.
....
Daniel.
Vad?!
Allt är ditt fel.
Vi höres vid nästa tråkiga tillfälle.
Ja?
Det är ditt fel.
Vad menar du?
Våldtäkt. Det är ditt fel.
Jaså. Varför då?
Du protesterar inte mot reklam som använder sig av sexualiserade kvinnor.
Jaha, och det här gör alltså att jag är skyldig till hur andra män, som antagligen är sinnesrubbade, förgriper sig på andra kvinnor.
Ja. Du är också skyldig till världens krig.
Jaså, det säger du. Får man fråga hur då?
Du protesterar inte mot våldsam media eller världsledare som startar krig.
Och det här gör mig skyldig till krig i länder som jag aldrig ens tänkt på tidigare?
Ja.
Jaha.. Är det något mer som jag bör veta om min skuld till?
Allt.
Va?
Du är skyldig till allt dålig i världen som en människa gör mot en annan människa.
Allt?
Allt.
För att jag inte säger mot?
För att du inte säger mot.
....
Daniel.
Vad?!
Allt är ditt fel.
Vi höres vid nästa tråkiga tillfälle.
2013-07-18
57
Klockan är 04:43 Torsdagen den 18/7 2013 och jag är fortfarande vaken. Jag har inte gjort något för att försöka somna eller ens gått och lagt mig så det borde inte vara speciellt konstigt att jag fortfarande är vaken. För ungefär en och en halv till två timmar sedan gick min bror och la sig och jag blev den ende vakne i huset, och för kanske 45 minuter sedan så gick pappa upp vilket betyder att min titel inte längre gäller. Från det att min bror lägger sig till det att jag vaknar dagen därpå brukar jag vara själv. Då brukar det bara vara jag, datorn och dess program, och det jag kan hitta på Internet.
Sedan jag skrev den föregående meningen har jag letat i mitt eget bloggarkiv efter något som jag nu glömt, men jag upptäckte hur fruktansvärt deprimerande mina tidigare inlägg ser ut, i alla fall de som skrevs under första halvan av 2012. Det är väldigt sällan som jag tittar tillbaka i arkiven och faktiskt utnyttjar bloggens funktion som journal, men jag måste erkänna att det är lite kul och jag hoppas att jag gör det igen när det har gått kanske tio istället för ett år sedan det jag skrev.
När jag öppnade verktyget för att skriva ett nytt inlägg så var målet att skriva något halvt-filosofiskt om hur regler fungerar bara för att vi låter dem fungera och egentligen inte betyder något för den större existensen, men efter tre försök så hamnade jag här istället i den typen av blogg-post som blir när jag känner för att skriva av mig utan att ha något riktigt intressant att skriva om.
Senaste gången jag skrev så hade jag flyttat till Uppsala för att studera på Kandidatprogrammet i Klassiska Studier på universitetet, och sedan dess har jag hoppat av programmet, flyttat hem igen, blivit antagen till Kandidatprogrammet i Matematik, och börjat söka efter en ny bostad. Man kan säga att jag hoppas på bättre lycka den här gången.
Nu tänker jag gå och lägga mig och läsa.
Vi höres vid nästa tråkiga tillfälle.
Sedan jag skrev den föregående meningen har jag letat i mitt eget bloggarkiv efter något som jag nu glömt, men jag upptäckte hur fruktansvärt deprimerande mina tidigare inlägg ser ut, i alla fall de som skrevs under första halvan av 2012. Det är väldigt sällan som jag tittar tillbaka i arkiven och faktiskt utnyttjar bloggens funktion som journal, men jag måste erkänna att det är lite kul och jag hoppas att jag gör det igen när det har gått kanske tio istället för ett år sedan det jag skrev.
När jag öppnade verktyget för att skriva ett nytt inlägg så var målet att skriva något halvt-filosofiskt om hur regler fungerar bara för att vi låter dem fungera och egentligen inte betyder något för den större existensen, men efter tre försök så hamnade jag här istället i den typen av blogg-post som blir när jag känner för att skriva av mig utan att ha något riktigt intressant att skriva om.
Senaste gången jag skrev så hade jag flyttat till Uppsala för att studera på Kandidatprogrammet i Klassiska Studier på universitetet, och sedan dess har jag hoppat av programmet, flyttat hem igen, blivit antagen till Kandidatprogrammet i Matematik, och börjat söka efter en ny bostad. Man kan säga att jag hoppas på bättre lycka den här gången.
Nu tänker jag gå och lägga mig och läsa.
Vi höres vid nästa tråkiga tillfälle.
Subscribe to:
Posts (Atom)