2013-12-05

59

The last time I saw you was at the harbour. You stood there in the armour you told me your grandfather has once bought years ago, and that had since been passed down through the generations. How excited and sad your son was at your imminent departure; His dad, a brave soldier of the King's army, was going away to fight in the war.
All around us the crowd cheered as the drums and trumpets played the King's anthem. Families were seeing of their sons, husbands, and fathers with the traditional ribbons of good fortune wrapped around varying pieces of equipment.
Suddenly the crowd parted as the King rode upon his horse to the ship, waving to His subjects with a calm smile on His face. His Royal sign was emblazoned on the multitude of brightly coloured banners: an athai-rune within a circle of arcane scripture. The sun's bright light was caught in several pieces of His armour as His horse began ascending the gangplank to the ship.
The King dropped of his horse and took up position by the edge of the ship and addressed the crowd. The kingdom was going to war with the barbarians across the sea and their false god. Honours, gold and glories were about to be won to those who fought bravely.
The army started boarding the ships and I kissed you. You handed your son your amulet “for when you got back”. He clenched it tightly to his chest and promised to keep it safe for you. You smiled and kissed me farewell one last time before you turned for the transport. And as I saw you vanish onto the ship I felt a sharp pain within me as the visions came once more.
The kingdom was marching to war to fight the heathens.

The kingdom was marching for the last time.

2013-10-25

58

Daniel.

Ja?

Det är ditt fel.

Vad menar du?

Våldtäkt. Det är ditt fel.

Jaså. Varför då?

Du protesterar inte mot reklam som använder sig av sexualiserade kvinnor.

Jaha, och det här gör alltså att jag är skyldig till hur andra män, som antagligen är sinnesrubbade, förgriper sig på andra kvinnor.

Ja. Du är också skyldig till världens krig.

Jaså, det säger du. Får man fråga hur då?

Du protesterar inte mot våldsam media eller världsledare som startar krig.

Och det här gör mig skyldig till krig i länder som jag aldrig ens tänkt på tidigare?

Ja.

Jaha.. Är det något mer som jag bör veta om min skuld till?

Allt.

Va?

Du är skyldig till allt dålig i världen som en människa gör mot en annan människa.

Allt?

Allt.

För att jag inte säger mot?

För att du inte säger mot.

....

Daniel.

Vad?!

Allt är ditt fel.


Vi höres vid nästa tråkiga tillfälle.

2013-07-18

57

Klockan är 04:43 Torsdagen den 18/7 2013 och jag är fortfarande vaken. Jag har inte gjort något för att försöka somna eller ens gått och lagt mig så det borde inte vara speciellt konstigt att jag fortfarande är vaken. För ungefär en och en halv till två timmar sedan gick min bror och la sig och jag blev den ende vakne i huset, och för kanske 45 minuter sedan så gick pappa upp vilket betyder att min titel inte längre gäller. Från det att min bror lägger sig till det att jag vaknar dagen därpå brukar jag vara själv. Då brukar det bara vara jag, datorn och dess program, och det jag kan hitta på Internet.

Sedan jag skrev den föregående meningen har jag letat i mitt eget bloggarkiv efter något som jag nu glömt, men jag upptäckte hur fruktansvärt deprimerande mina tidigare inlägg ser ut, i alla fall de som skrevs under första halvan av 2012. Det är väldigt sällan som jag tittar tillbaka i arkiven och faktiskt utnyttjar bloggens funktion som journal, men jag måste erkänna att det är lite kul och jag hoppas att jag gör det igen när det har gått kanske tio istället för ett år sedan det jag skrev.

När jag öppnade verktyget för att skriva ett nytt inlägg så var målet att skriva något halvt-filosofiskt om hur regler fungerar bara för att vi låter dem fungera och egentligen inte betyder något för den större existensen, men efter tre försök så hamnade jag här istället i den typen av blogg-post som blir när jag känner för att skriva av mig utan att ha något riktigt intressant att skriva om.

Senaste gången jag skrev så hade jag flyttat till Uppsala för att studera på Kandidatprogrammet i Klassiska Studier på universitetet, och sedan dess har jag hoppat av programmet, flyttat hem igen, blivit antagen till Kandidatprogrammet i Matematik, och börjat söka efter en ny bostad. Man kan säga att jag hoppas på bättre lycka den här gången.

Nu tänker jag gå och lägga mig och läsa.

Vi höres vid nästa tråkiga tillfälle.