Under sommarlov och andra lediga tillfällen får jag möjligheten att tänka över saker och ting. Ibland leder det till någon bra idé som jag kan tillämpa i min vardag eller i ett rollspel som jag skriver på. I andra fall så kan det istället leda till dåligt humör och dysterhet allt eftersom jag förändrar min bild på hur jag själv, mina nära eller världen fungerar.
Jag har upptäckt att jag har en utlösare, en utlösare som utlöser en emotionell respons. Om jag tittar på vissa objekt eller bilder med ett visst motiv så fylls jag med en sorts glädje. Det är något fint och speciellt som jag tittar på och det får mig att må bra, så länge som jag fortsätter titta på objektet eller bilden. Detta glada och muntra humör kommer dock att allt eftersom bytas ut mot ett vemod, en känsla av ett absolut och fullkomligt slut. Det glada i motivet kommer från minna minnen, men det som har skett i mina minnen kommer jag inte uppleva med det här motivet. Det är slut, det finns inget mer och kommer aldrig att finnas.
Så vad gör man? Sitter man och fortsätter försöka klämma ur det sista glada ur de minnen som finns, eller går man ut i den stora okända världen och försöker finna sig ett nytt motiv? Det är en stor värld med många motiv, men kan något av de nå nivån som det gamla motivet hade? Det är stora frågor som alla egentligen har ett självklart svar. Ja, självklart ska man gå vidare med sitt liv. Självklart kommer något att kunna bli lika speciellt, även om det är på ett annat vis.
Men vill jag vet inte om jag vill lämna det gamla motivet bakom mig.
Det är ett väldigt fint motiv.
Vi höres vid nästa tråkiga tillfälle.
