Jag tycker om Dig. Väldigt mycket. Jag har tyckt så under en lång tid nu, men jag vet inte riktigt när mitt intresse för dig skiftade från det hos en vän till någon som skulle kunna vara mer. Detta intresse har Du märkt av, både genom att läsa mina halvt patetiska statusuppdateringar bestående av citat på Facebook, och att prata med mig i grupp eller på tu man hand.
Anledningen till att jag använder tilltalar Dig som "Du"och "Hon" och på så sätt säkerligen driver både Dig och andra till vansinne är rädsla. Jag är rädd för att Du inte känner på samma sätt som jag och hellre undviker mig än att umgås med mig. Detta må verka fånig, men det är tyvärr så mina tankegångar går.
Under sommaren har jag inte träffat Dig, faktum är att våran kontakt nästan inte existerat. Tack vare Internet och telefon har vi i teori när som helst kunnat prata med varandra, men jag är ju rädd för att förlora en vän om jag berättar sanningen, och Du har inget skäl till att prata med mig.
För några veckor sedan bestämde jag mig för att skolstarten skulle få vara scenen för mitt avslöjande, men på grund av den tid som jag har haft på mig att fundera så har tvek och tvivel smugit sig in i mitt sinne igen och jag är tillbaka där jag började i Juni.
Jag vet inte varför jag skriver det här nu, eller överhuvudtaget. Det här kommer inte lösa något. Det är bara ett skrik efter uppmärksamhet, både från Dig och alla andra.
Jag tycker om Dig. Väldigt mycket.
Det här skrivs en tidig Lördagsmorgon och jag är mycket trött. Vi får se om det står kvar i eftermiddag.
Vi höres vid nästa tråkiga tillfälle.
